Möten man minns
Hon berättade att hon var 90 år. Att hon bott här i området i 17 år. Egentligen räckte det med en 3a, men hon trivdes så bra i sin 4a. Ingen hemhjälp hade hon för hon klarade sig själv. En gång i månaden kom någon och storstädade åt henne.
1937 kom hon från Gävle till Norrtälje för att stanna i ett halvår, men träffade sin kärlek när hon var 18 år och blev kvar. "jag kom hit vid forntiden" De gifte sig 1944 och levde ett långt liv tillsammans berättade hon vidare, i över 50 år. Sen gick han bort och då flyttade hon från ett hus på Hemvägen till området hon bor i idag.
"Jag gick ner på stan till apoteket, men tog bussen hem, så nu behöver jag inte gå något mer idag.
Häromdagen satt jag och tyckte synd om mig själv, men då slog jag näven i bordet och sa att sluta sitt här och tyck synd om dig själv och så gick jag ut och då kändes det bättre. I helgen ska jag åka buss till Uppsala och fira mitt barnbarn. Vaddå färdtjänst, vad är det, jag tar bussen."
Vilken tant! Jag blev alldeles varm av hennes berättelser ur livet. Kände att jag saknade mormor och morfar som skulle varit lika gamla idag om de hade fått leva, men de gick bort -83 och -91, alldeles för tidigt.
Mötet med tanten kommer att för alltid finnas kvar i mig.
Hilda 8 år, säger sen -mamma, vi läser om forntiden i skolan. :) I hennes små, unga ögon var nog tanten en del av historien. Vi går vidare och jag håller på och skriver sms, så jag ser inte vilka vi möter på vägen. Men reflekterar över att några grabbar går brevid varandra och en drar en cykel. Vi går förbi dem. Hilda säger -mamma, hörde du? Hörde du va dem sa? Nej, vad sa dem? "sluta glo!!" Hilda hade mött deras blick, som man kan göra när man är ute och går. Den killen var INTE som tanten, kontaktsökande, nä, han blev sur när en liten flicka mötte hans blick och ville visa vem som bestämde och slängde ur sig det elaka.
Olika möten på samma dag. Ett tråkigt. Ett glatt. Men möten att minnas.