23 maj 2005

Tio år sen. Men gud vart har tiden tagit vägen?

För tio år sen gick jag med raska steg mot Saltviksanstalten. Ny på jobbet. Nervöst. 
Minns dagen som igår. Ett sommarjobb trodde jag men är kvar än idag. Det har gått så fort. 
Nu tio år senare är det Norrtäljeanstalten som gäller och ja jag trivs. 

Det går ju upp och ner med det där som med alla jobb. Man tröttnar. Söker nytt. Trivs. Stannar kvar. 

För precis två år sen visade baksidan upp sig. Skärrande för mig och familjen. Men det ordnade upp sig och planade ut. Nytt arbetslag och ny energi. Två intressanta år med annat koncept. Skrattdagar. Saknar Y, H, B och K.

Nu ett annat lite mindre gäng. Skeptisk i början. Men roligt. Har kul ihop med K och M. Vi vet var vi har varann. Skönt att få jobba med J igen. Nu är vi två. Perfekt.
En fantastisk chef. Det betyder mycket för mig. 

Tio år. Vad har hänt under dessa tio? 
Sålt och köpt hus två gånger. Flyttat hem igen från norrland. Skilt mig. Flyttat några gånger. Två av barnen har flyttat hemifrån. Blivit sambo. Fått barn. Ska gifta mig:) 

Om tio år ska det bli intressant och se vad som hänt. Ni får hänga med och läsa här ;)

Puss och kram 

Nu börjas det

Nu börjas det...drömmarna. Ser blivande brudar skriva på internet om drömmarna. Mardrömmarna. Bröllopsdrömmarna.
Men mina har inte kommit...än...
 
Jo, inatt kom den första drömmen till mig.
Jag står helt plötsligt i en stor lokal. Högt i tak. Panel på väggarna. Jag förstår efter efter ett tag att det är en förortskyrka. En opersonlig kyrka, stor som ett hus. Inte alls intimt som vi vill ha det. Från första bänk fram till altaret är det jättelångt.
Angelica sitter på en stol och sjunger. Eller försöker i alla fall. Det låter förjävligt. Hon sjunger fult. Hon sjunger falskt och rösten skär sig, flera gånger. Hon sjunger en sång hon inte klarar av. En sång hon inte vill sjunga. Jag tycker det är så himla jobbigt.
Frallan syns inte till. Han står inte vid min sida.
En gubbe pekar på mig att jag ska komma fram till altaret. Jag pekar på mig själv och han nickar. Jag har på mig en jättelång och tung slöja. Den är tre meter lång. Vi ska typ dansa oss därifrån, ner för altargången och runt överallt. Jag förstår inte vitsen med dansen. Jag tappar slöjan. Den sitter inte fast i mitt hår. Den är tung som en gardin och jag får hålla i den så gott det går.
Det är kaos.
Jag vaknar.
 
Vilken tur att det inte var på riktigt

Möhippevår 2

Då var det dax igen :)
Möhippa varje helg verkar det som. Kärlekens år 2015. Underbart!

Min vän Petra ska också gifta sig. Hon friade till sin Christian och han sa ja. 

Att hon ska bli fru tog vi tag i och det fixades en möhippa för henne. Jag känner ingen så jag tog kontakt med A och javisst en hippa skulle det bli. 

Petra trodde hon skulle käka lunch med sin väninna men icke... Där stod vi i kläder från 70-talet och överraskade. Hon blev så förvånad. Hon blev sminkad och fick en snygg klänning på sig och sen intog vi Eckerölinjen. Hon fick sälja olika saker från en korg till gubbarna. En gubbe köpte gladeligen ett lila diadem som han gick omkring med hela kvällen. En annan köpte skumpa till hela damgänget :)

Trevligt hade vi och jag fick träffa ett gäng härliga tjejer som vi alla hade en sak gemensamt: Fina Petra <3

Lycka till gumman som fru Berg
Puss och Kram