Att få hålla sitt barnbarn
Åh, herregud vilken känsla!
Att få hålla sitt barnbarn. Min lille prins.
Så himla mysigt att få ha honom på bröstet och se honom sova. Ihopkrupen som en lite groda med slutna ögon. Så himla gullig.
Det känns fortfarande konstigt. Det tar tid att smälta in. Jag önskade de bodde närmare oss, så vi kunde ses när som helst, hur som helst, bara så där. Har ju aldrig gillat den dagen för 9 år sen när Angelica flyttade in till Stockholm. Nu känns resan på 1 timme som 1 dag.
Det var så naturligt att se henne sitta där med sin son. Som om hon aldrig gjort annat. Så självklart. Marcus är värsta superfarsan. Byter blöjor, vaggar och fixar med markservicen som det naturligaste som finns. Härligt det där med instinkten som vi människor har.
Man bara kan.
Allt.
När man får barn.
För 28 år sen var det jag som satt där med mitt första barn. Nu är det hon. Så fint!
Längtar tills vi ses igen. Han och jag. Loui, Ozzy den andre, Noa, Holger, Stella eller vad det blir för namn 🙃 Tycker han kan heta Grodan!