Gospelkonsert
Då var det dax. Som vi hade övat. Skrattat och skojat som alltid. Det är sån himla glädje i min kör. Jag stormtrivs! Körledaren är så himla bra. Jag gillar henne som tusan. Sjunger så fint och är så karismatisk och får en att känna trygghet. Jag har sjungit i många körer. Men Johanna är bäst! Snäll, ödmjuk och begåvad!
Jag jobbade och hade alla mina privata kläder i en Rustaväska. Funkar de me! Cyklade som en tok ner till Rodenkyrkan och upp på scen för att köra igenom programmet. Ingen uppsjungning hann jag med eftersom jag var senare än de andra. Men det fick gå ändå.
Sen kom vi till partiet där jag skulle sjunga med UB. Vad hände? Det bara låste sig. Kom inte in som jag ville. Det var nåt som inte stämde. För högt. För lågt. För nervöst. Men det löste sig till slut.
Vi körde igång och allt flöt på. Sen kom vår låt. Jaha, vad gör jag då?? Jo sjunger i en helt annan tonart än bestämt, men det funkade. Tänkte en microsekund, nu är det kört. Nu blir det för högt för mig. Men det lät fint. Vilken tur :)
Mina barn, min syster och hennes barn var där. De satt längst fram. Åh, vad glad jag blev. Det är härligt när det kommer nära och kära och lyssnar. Och vilket Holmbergsgäng! De spred glädje med sina leenden och klappar och sångröster. Det är så en publik ska vara :)
Jag älskar att sjunga! Sjunga är livet!
